Bondskvaller skitsnack och smaskiga detaljer

Jag satte upp som mål när jag startade den här bloggen att jag skulle hålla mig till ett ämne varje gång jag skrev. Jag vill inte ha en blogg som blottar hela mitt privatliv utan snarare en plattform för de dagliga tankarna och händelserna i vardagen. Jag är själv otroligt dålig på att läsa bloggar. Jag följer en bekants blogg i mina rss flöden, och så kanske jag kikar in på någon annan sida högst sporadiskt. Det kan vara så makalöst tråkigt att läsa vad andra människor skriver, i alla fall då de inte har något vettigt att säga. Min uppfattning är att det finns lite olika typer av bloggare. Bland annat de professionella ,självklart, Blondinbella, Alex Schulman, Annika Marklund och så vidare. Men även de som skriver för att uppdatera vänner och bekanta vad som sker i vardagen. Men så de absolut tråkigaste, de personer som skriver en blogg för att visa upp hur förträffliga, vackra, smarta, rika osv osv, de är.. Jag tror att de flesta håller med mig om att de som bloggar på det viset är de som använder bloggen som en kanal att hävda sig. Jag vill verkligen inte bli en sådan bloggare och om jag skulle bli det hoppas jag att någon tar ned mig på jorden. Förvisso tror jag inte att jag är en sådan person. Men i värsta fall så vet ni vad ni ska göra.

Vilka vill då jag rikta mig till? Alla som har ett intresse av att läsa vad jag skriver, inte av nyfikenhet, men av ett genuint intresse. Är man intresserad av bondskvaller, skitsnack och smaskiga detaljer om mitt privatliv så blir man besviken. Jag har mycket fina vänner som jag tar upp de bitarna med. Sedan vet jag inte om det är så värst intressant att höra om vad jag gjort i dag, vad mina barn hade för kläder, vad vi åt till middag och vilka vi umgås med. Men för att skapa lite liv i min blogg väljer jag att lägga ut en bild på min brors rygg. Håll till godo!

Ljuva minnen kan smaka bittert

I dag har barnen deras mormor och jag grillat med förskolan. Det var väldigt roligt att träffa de andra barnens föräldrar. Vädret var strålande så det var verkligen en underbar dag för att grilla och umgås. Men i dessa situationer uppstår det som enligt mig är nackdelen med att vara ensamstående, det jag kan tycka är riktigt jobbigt. Att gå på tillställningar och möten gällande barnen och att inte ha med deras pappa. Min ena dotters pappa skulle verkligen kunna vara med på inskolning, föräldramöten och uppvisningar men gör det bara inte. Fråga mig inte varför. Gissar på att det har att göra med en brist på ansvarskänsla och mognad. Man kan ha all världens ursäkter för att slippa göra sådant som kanske inte är så jäkla roligt som förälder. Men alla ansvarstagande föräldrar gör det, så varför skulle inte han kunna? Jag har lärt mig att se det som hans förlust, men kan inte komma ifrån att det även är min dotters. Vissa gånger kan jag, för min dotters skull, känna en stark längtar efter en stark och mogen ansvarstagande far för hennes del. Kompis och lekpappan håller ärligt talat inte i längden. Jag funderar över hur hennes syn på män kommer att bli. Att man som kvinna ska ta hand om dem och att de kan bete sig lite hur som helst? Förhoppningsvis bär hon i stället med sig att kvinnor kan vara mycket starka och framgångsrika utan en man - kanske till och med hämmade i vissa fall. Förhoppningsvis ser hon vad hon inte ska söka efter för egenskaper utan i stället vad hon ska se upp med. Kontentan är egentligen den att det skulle vara skönt att dela barnens vardag på ett mentalt plan. Det är tråkigt att sitta på dansuppvisningen och se hur duktig dottern är och hur hon strålar. Men inte ha någon som känner lika. Någon att dela stoltheten med. Att bära med sig barnens minnen är en stor börda - om än positiv Men jag är den som själv ska vårda dessa minnen åt dem. Det är jag som ska berätta och minnas åt dem, fylla i luckor där de själva inte minns. Tänk om jag inte kan det den dagen? Då har dansuppvisningar och beröm vid kvartssamtalet gått förlorat.

God morgon kamphund

Jag har alltid sagt att jag aldrig skulle låta mina barn vistas i närheten av kamphundar. Vem vill ha sina små oskyldig barn i närheten av hundar som när som helst kan gå till attack och som skulle kunna döda ett barn på nolltid. Men så lärde jag känna Gorm, en Staffordshire terrier. Jag började kika runt på nätet och förstår nu att ordet kamphund har missbrukats av media för att skapa rubriker. Det är nämligen hundägarna och inte hundarna det är fel på. Vilken hund som helst kan bli aggressiv och elak, inte bara de så kallade kampundarna. Läs mer här. I morse vaknade Matilde och jag av att Gorm kom och lade sig bredvid oss i sängen med huvudet på kudden. Vilken elak hund eller hur? När jag tänker tillbaka så är faktisk schäfrar de hundar som jag själv haft de mest negativa erfarenheter av. Jag höll på att bli biten i ansiktet av en Schäfer som jag bara skulle klappa. Min kusin blev ordentligt biten i ansiktet och har sviter av det än i dag trots att det måste vara 15 år sedan det hände. Schäfern är den vanligaste hunden i Sverige i dag.

Guldkornen och jag

I dag har mina tjejer varit sin första dag på dagis. Jag var ganska nervös innan. Det har ju stått en del i tidningarna om dagiset i Brunflo där de använde minst sagt märkliga bestraffningsmetoder. Vad skulle du själv tycka om att bli satt "på stolen" av chefen och skämmas om du gjorde något fel på jobbet? Dessutom gick mina tjejer på Linnéan avdelning Humlan tidigare. Det var en katastrof. En ur personalen var väldigt söt och pedagogisk. De andra två var så nedlåtande mot barnen, suckade och skällde. Jag såg vid två tillfällen då en av dem misshandlade barn i gruppen. Det var många incidenter och händelser. Flera av föräldrarna gjorde som jag och tog upp problemen och pratade dessutom med rektorn. Men det gjorde saken snarare värre - personalen blev än mer elak. Vissa har bytt förskola och andra veta att de snart ska därifrån. Men aldrig har vi föräldrar haft något positivt att säga om Humlan. I vilket fall verkar det nya dagiset mycket bättre. Personalen är trevlig och stämningen är välkomnande vilket inger förtroende. Jag funderar över om det kan vara så att ett generationsskifte kommer att ha en positiv effekt på barnomsorgen. De yngre pedagogerna är just pedagoger och har en helt annan syn på dels barn men också på sin yrkesroll. I vilket fall är det otroligt skönt att det här verkar vara en förskola där jag lugnt kan lämna mina små guldkorn.

I dag kom solen till staden

I dag kom solen till Östersund tillsammans med norrmän, motorcykelåkare och alla vi som helt plötsligt fick en ny mening med livet. Petra och jag skulle köpa en nagelfil och deodorant men kom hem med badkläder och sommarklänningar. Vi lever på hoppet om att solen och sommaren ska stanna. Hur många gånger har man inte hört sig själv säga "ja men de sa att det ska bli fint på onsdag". Men vi lär oss aldrig, i alla fall inte jag som trots allt levt i 27 år, att Tone och co. inte alltid spår vädret helt rätt. Min äldsta dotter tycker inte alls om kyla och regn. Hennes idé för att slippa Sveriges regn och rusk är att vi ska flytta till Australien - för där ska hon bli sjöjungfru. Precis som tjejerna i Disneys H2O. Min yngre dotter är lite hårdare och bryr sig inte alls om vad det är för väder ute, bara hon inte behöver vara inne.

Ja det fick bli en liten inledning i min blogg gällande Svenska väder förhållande. Kanske kommer något roligare och mer genomtänkta inlägg längre fram. Men för tillfället tackar jag för mig. Roligt att vara här!