Krogstråket

Jag jobbar jobbar och jobbar på stråket så det blir dåligt med duppdateringar just nu. Men kom förbi på sommarlandet (fd. Ovikentältet) och säg hej till mig! Ni hittar mig i första baren där det vantligtvis är mest folk.

Tror ni på det övernaturliga?

Ja gör ni det? Själv vet jag inte. Jag är en ganska jordnära människa vill jag tro. Jag har aldrig trott på spöken, energier eller vad det nu kan kallas. Men jag har heller aldrig avfärdat tanken helt. Hur ska jag kunna skapa mig en uppfattning om något som inte går att bevisa? Saken är den att jag bor hos mina föräldrar i sommar i väntan på att jag ska få tillbaka min lägenhet som jag hyr ut. Jag har alltid, lite skämtsamt sagt att det spökar här. Lite på allvar och lite på skoj. Jag har alltid fått en märklig känsla i huset men aldrig tagit den på allvar. Inte för än denna sommar. Jag blir galen, det går inte att sova här. Min stackars 6 åring ser arga kvinnor, och hennes händer hoppar i sängen, dörrar öppnas av sig själva.

Nu ska jag kontakta ett medium, men hur får jag tag på ett riktigt medium och inte bara en kvinna i en medelålderskris som försöker att finna mening med livet? Jag tänker göra detta för att få veta om jag bara inbillar mig eller om det faktisk finns något oförklarligt i Odensalas äldsta hus. Om någon kommer hit och tar bort det som kanske finns i huset, så bryr jag mig inte om det bara är humbug eller faktiskt är på riktigt. Huvudsaken är att det går att sova här. Jag har inga problem att lura mig själv, bara tjejerna och jag kan sova. Jag välkomnar en placeboeffekt likväl som jag välkomnar en för mig ologisk förklaring.

Regn, företagsekonomi och skrivkramp

Regn regn regn, jag sitter i köket och lyssnar på radion, försöker att komma på något bra att skriva i min slutuppgift i företagekonomi. Men precis som jag har skrivkramp när det gäller bloggen, har jag skrivkramp gällande plugget. Det brukar gå så smidigt för mig att skriva, det bara flyter på och jag förvånas själv ibland över hur bra jag skriver. Något måste ha hänt för jag stakar mig, kan inte formulera en mening ordentligt och min vanligtvis livliga inre dialog är som bortblåst. Nu finns ett stort ekande tomrum, ett statiskt surr liksom. Jag känner mig som den där lilla figuren i iceage vars livsuppgift är att få tag på det där förbannade ekollonet.

Det här hade jag missat - riktigt roligt!

http://www.youtube.com/watch?v=MClXYxl6C_c

Bilder

Sol, dans, vin och bad!

Fiske i Fotingen

Det har varit vackra dagar i stugan, avkopplande och roligt. Det gick bättre med tristressen den här gången. Jag fick en gädda som vägde 3 kg. Dagen efter kom Ove från Stockholm och fick en på 11.1 kg.

Vin tips

Jag tycker mycket om vin, och då få gånger jag faktiskt dricker vill jag gärna ha ett gott vin som passar tillfället. Här till höger har jag skapat en ruta där jag tipsar om goda viner. Jag tar gärna emot tips från er om ni har druckit ett gott vin - rött som vitt.

Kris - då åker jag ut i skogen

Nu åker vi till storskogen :) Så bloggandet får ligga nere några dagar. Om abstinensen inte blir för stor så att jag måste åka och köpa ett trådlöst nätverk (en dongel eller vad det kallas). Ett besök utanför civilisationen är behövligt för mig just nu. Jag tror att jag är på väg in i en kris och lite fjälluft, fiske och avsaknad av sociala medier är nödvändigt. Förhoppningsvis har jag väldigt mycket intressant och smart att säga då jag kommer tillbaka. Om inte annat en del fina bilder. Vilket påminner mig om att jag ska önska mig en systemkamera då jag fyller år!

Sjöjungfru - avgör själv?

Min dotter som är 6 år är helt besatt av sjöjungfrur. Jag kollade på youtube om jag kunde hitta något roligt åt henne men stötte på detta. Ni bara måste se!

http://www.youtube.com/watch?v=ti-5kCAQtyU

Trevliga fiskar och dålig mottagning

Att vara i stugan är precis som att simma under vattenytan. Det är lugnt, fridfullt och avkopplande. Jag träffar på en och annan trevlig fisk men ibland även någon riktig fuling. Men då jag stannat under vattnet lite för länge bara måste jag upp till ytan för att andas. Jag har extremt dålig mottagning på mobilen där ute så jag ska byta från värdelösa Tre till Telia. Då kan jag sitta på en stubbe ute i skogen och blogga.

Mest av allt längtar jag just nu efter skidåkning. Min familj tycker att jag är lite märklig. Men jag är en skidtjej i själ och hjärta - och har alltid varit. Så fort jag ser fjällen längtar jag tills jag får stå på skidorna nästa gång. Många i min umgängeskrets har likt jag själv åkt skidor sedan de var små, de flesta i Åre. Många har blivit mättade och tycker inte alls att det är speciellt roligt längre. Eftersom att jag haft småbarn så länge har skidåkningen fått stå tillbaka. Men i fjol började vi på allvar att åka igen, och i år ska jag köpa årskort och åka med tjejerna så ofta jag bara kan. En dag ska jag antingen flytta tillbaka till Åre eller ha en stuga där.

Jag vet att det här inlägget inte är i stil med vad jag brukar skriva om. Men jag har inte alltid så genomtänkta saker att komma med och då får det bli en allmän uppdatering i stället.

Har ni tänkt på hur ni beter er?

Jag har haft en väldigt mysig kväll med Elisabeth. Jag kokade musslor och hon bjöd på de finaste muffins jag någonsin sett. Goda var de också. Vi pratade om hur vi uppfattar andra,hur andra uppfattar oss och hur vi själva tror att vi uppfattas. Jag har en bild av mig själv och instinktivt tror jag att alla uppfattar mig på samma sätt. Det är trots allt ens egen verklighet som är den riktiga. Men här tror jag att det är vår självinsikt som avgör hur korrekt vi uppfattas av andra. Blyghet kan uppfattas som arrogans. Osäkerhet kan uppfattas som stöddighet. Men är vi medvetna om vårt eget beteende så kan vi uppfattas på ett mer korrekt sätt. Har vi dessutom lite självinsikt förstår vi att ett överlägset beteende eller status skapande attribut inte ger en bättre bild av vilka vi är. Insidan bör stämma överens med utsidan. Frågan är bara hur vi kan komma till den förståelsen kring oss själva. Det bästa borde vara att lyssna till hur andra uppfattar oss. Men det är inte enkelt att få ett ärligt svar. Ingen närstående vill medvetet såra en annan människa även om det handlar om konstruktiv kritik i ett gott syfte. Kanske borde vi vara bättre på att ge varandra feedback. Samtidigt kanske våra närmaste relationer inte skulle må så bra av det. Tål att tänkas på. Eller så har jag en bra affärsidé här. Eller vad tror ni - skulle ni vilja veta hur ni uppfattas av andra? Eller är det bättre att inte veta?

Jag har i alla fall börjat fundera mycket mer över andra människor och deras beteende. Jag har en större förståelse i dag och stör mig inte lika mycket på de som beter sig märkligt. I stället funderar jag över varför de beter sig som de gör, och om jag verkligen uppfattar dem rätt. Men jag blir i vilket fall inte arg längre, utan tycker snarare synd om människor som har en otrevlig attityd eller märkligt beteende. Jag vet att det ligger något bakom som skapar beteendet och som jag inte avundas.

Jag såg en far vara så elak och arrogant mot sin son, som verkligen inte förtjänade det. Allt i han sätt talade om en människa i obalans med sitt inre. Allt från hans kroppsspråk, ansiktsutryck och ordval talade om det. I säkert en timme satt jag där och lyssnade på honom. Men som i en handvändning ändrades hans sätt då han sa adjö och faktisk kramade om sin son. Med ett ord och en handling visade han sin sårbarhet och att han älskar sin son. Han visade också att hans beteende till stor del är ett resultat av smärta och skuld. Förstår ni vad lite vi kommunicerar med ord? Förstår ni då också hur viktigt det är med självinsikt?

Att blogga är en egotripp

Är man i grunden som jag, en ganska egocentrisk person, så ska man inte blogga. Att blogga är en riktig egotripp. Nu för tiden gör jag inget annat än skriver känns det som. Det blir alldeles för mycket tid för mig själv och mina egna tankar. Jag blir lite knäpp av detta. I dag var jag på afterwork med en kompis. Det var väldigt skönt att prata med någon i stället för att skriva och bara tänka i ensamhet. För första gången kände jag att det var otroligt välbehövligt med ett glas vin för att koppla bort allt som snurrar runt innanför luggen.

Jag bara klagar - men..

Vädret är så tråkigt. Jag sitter och skriver om projektledarrollen och får bara inte till det. Inte har jag så mycket tankvärt eller intressant att dela med mig av heller. Lyssnar på en låt som jag tänkte dela med mig av.

http://www.youtube.com/watch?v=8N7M94rvFjo&feature=related

Angelica tipsar

Jag var med som föräldraråd i expressen för ett tag sedan.

http://www.alltombarn.se/foraldraliv/jag-avskyr-sonens-kusin-vad-ska-jag-gora-1.26348

Nätterna är värst när själen lider

Nu blev det ett så där djupt ämne igen. Men jag sitter hemma i ett tyst hus med bara stereon på låg volym. Barnen sover och regnet smattrar mot rutan. Det går inte annat än att känna lite mellankolli. Någon sa en gång till mig "nätterna är värst då själen lider". De orden kom från en kille som jag uppfattade som en person som ständigt var hög på livet. Han levde ett liv som de flesta skulle avundas. Reste runt världen och gjorde det han tyckte bäst om. Jag såg honom i ett offentligt sammanhang för inte så länge sedan. Då uppfattade jag honom som en helt annan kille, eller man rättare sagt. Men han fascinerar mig. Han är en sådan person som man vill lära känna på riktigt därför att han måste ha så otroligt mycket intressant att säga. Det märkliga är att människor som har en rik och levande insida, också verkar ha svarta rum som, om du har tur, får se en skymt av. För även om de kan vara allt annat än positiva, tror jag att det är de som skapar en del av fascinationen. Så länge de platserna inte är destruktiva - tror jag att de kan generera en hel del kreativitet.

Själavård och en upprättelse eller socialt självmord

Ibland kan beslut vara så svåra att fatta även om de är självklara. Det är viktigt att fundera över hur ens handlingar kan komma att påverka andra människors syn på en själv. Men kontroversiella ämnen och provocerande frågeställningar verkar vara min grej. Undrar just om det kan vara själavård och en upprättelse eller socialt självmord. Kryptiskt jag vet - eventuellt följer en fortsättning. Men som jag nämnt tidigare, jag värnar om mina privata rum.

Blir det vinter snart?

Jag vill gärna att mina flickor ska erbjudas kultur i olika former och få möjligheten att välja själva vad de vill göra i livet. Men det går inte alltid som jag tänkt. Jag ser till att de håller på med idrotter. Vi åker slalom, stora tjejer dansar och ska börja sjunga i kör. Lilltjejen får vänta ett år till innan hon får vara med på något. Men slalom har hon i alla fall testat på. Hon blev så frälst i skidåkning att hon till och med åker under sommaren..på asfalten.. Vilket resulterade i förstörda belag.

I dag var vi på jamtli och jag försökte få tjejerna att kika på konstutställningen. Jag är verkligen ingen pedagog, men jag försökte berätta så levande och entuasmerande jag kunde om det lilla jag visste om de olika konstnärerna. Min äldsta dotter blev mest fascinerad då jag berättade att alla turtles, ni vet de gröna ninja sköldpaddorna, är döpta efter kända konstnärer. Sedan hittade de ett dataspel och var inte alls intresserad av Munch, Zorn eller Turtles längre.

Östersund är faktiskt en otroligt vacker stad. Det har jag märkt då jag flyttat ifrån staden och kommit hem. Dessutom finns det alltid något att göra. Jamtli vill jag verkligen slå ett slag för. Där finns allt, framför allt för barnen, men även för oss vuxna.

Stackars mig

Inför varje inlägg jag skrivit här på bloggen, har jag tänkt att jag måste försöka att skriva något roligt. Allt jag skriver är så allvarligt så ni måste tro att hela min vardag är ett enda svart tomrum. Men så är det absolut inte. Jag kan dock konstatera att jag inte är en vidare rolig person, i den meningen att jag inte är någon skämtare som håller låda på festen. Jag är snarare den som skriver rörande tal till 50 års festen eller bröllopet

Jag har i alla fall grund till det jag beskriver om mig själv. Jag har de senaste åren träffat en del komiker, bland annat Hasse Brontén, Tobias Persson och Mårten Andersson. Inte så att vi umgåtts, jag har pratat med dem vid olika tillställningar. Här följer en ekvation: komiker + humorbefriad = match. Två så olika personer borde klicka. Men nej, vi förstår inte alls varandra. Inte så att konstiga situationer uppstått - men vi försöker att kommunicera genom en osynlig vägg som filtrerar alla ord så att de faller platt ner på marken. Ett brus där budskapet inte kommer igenom hur vi än försöker. Det är ganska märkligt för jag är duktig på att konversera. Har anammat Karl Axel Karlfeldts "han talar med bönder på bönders vis och med lärda män på latin". Självklart med vetskap och insikt om att det i dag är 2009 och inte 1905. Det jag syftar på är att det går att anpassa sin konversation i form av ord och innehåll för att alla parter ska få ut så mycket som möjligt av samtalet.

Jag måste nog erkänna att jag är mer av en Lars Winnerbäck typ. Skillnaden mellan honom och mig är att han funnit det han gör så bra. Lars var sommarpratare i P1 förra året. Även den sommaren befann jag mig i mina föräldrars hus. Dagen var en av de sällsynta den sommaren. Vädret var riktigt fint och jag halvlåg på balkongen med en kopp kaffe i handen och lyssnade på P1. Då säger han ganska ordagrant "att vara Lars Winnerbäck är som att gå genom livet med en säck vemod slängd över axeln". Jag satte mig upp och kände att jag blev alldeles tom i huvudet - allt stannade liksom upp. Det var det mest depprimerande jag någonsin hört i hela mitt liv. Vilket lass att dra, stackars Lasse. Jag hoppas verkligen att jag inte uppfattas på det viset, stackars Angelica i så fall.

Vänskap

Jag måste inleda med att tacka för kommentarerna jag fått på tidigare inlägg. Det är väldigt roligt att jag börjar få läsare.

Tjejerna och jag har varit i stugan i helgen, det var väldigt skönt men som vanligt börjar jag efter några dagar längta hem. Jag saknar min dator och att följa alla nyhetsuppdateringar i den där lilla rutan med rss flöden (heter det så?). Jag saknar ljudet från bilar och människor och jag saknar inte minst mina vänner. Jag har varit ifrån mina vänner i långa perioder och jag har varit väldigt dålig på att hålla kontakten med dem. Men jag har nog känt att något saknats men inte direkt kunnat sätta fingret på det. Men en visshet har smugit sig på allt eftersom och jag förstår nu att det är mina vänner jag saknat otroligt mycket. De fyller den funktion som familj och släkt inte gör. Även om de med är en stor och viktig del av livet.

Det finns olika typer av vänner. I alla fall i mitt liv. Det finns de vänner som kommit till under åren. Vissa är mer som bekanta och vi träffas lite då och då och tycker om varandras sällskap. Sedan finns det barndomsvännerna. Alla barndomsvänner finns inte kvar på samma sätt som vissa gör. En del av dem finns inte kvar alls. Inte på grund av osämja på något vis. Bara av den enkla anledningen att vi flyttat eller valt olika inriktningar i livet. Men jag har en liten kärna som finns kvar från start så att säga - och de relationerna kommer jag att vårda ömt. Visst är det märkligt att vi oftast är väldigt duktiga på att ta hand om våra vänskapsrelationer men inte våra kärleksrelationer? Men det är ett ämne som jag inte tänker gå in på här.

Jag har också insett att jag kan inte bli vän med alla. Jag tycker inte om alla och alla tycker inte

om mig. Inget konstigt med det - men det kan vara svårt ibland att sätta stopp då det känns fel. Men varför låtsas? Jag vinner inget på det och inte den andra personen heller. Vad är elakast, att låtsas att vara någons vän eller vara ärlig även om det kan låta hårt? Sedan kan man å andra sidan välja sina ord.

Jag brukar fundera på vad jag söker i relationen till andra människor och vad jag inte vill ha. Jag träffade en tjej som jag läser info & PR med. Vi träffades första dagen och jag tyckte om henne direkt. När jag tänker tillbaka så förstår jag varför. Hon var sig själv. Så enkelt är det. Då jag lärt känna henne bättre så märkte jag att jag blev en bättre människa av att umgås med henne. Hon har bra värderingar och säger vad hon tycker. När hon lägger fram sina åsikter och synpunkter gör hon det på ett eftertänksamt sätt och med vikt bakom orden, men inte på ett överlägset vis utan med ödmjukhet i orden.

Att utvecklas tillsammans med andra människor tror jag är viktigt.Under en period så kände jag att jag tekniskt stod stilla i min skidåkning. Det

enda jag kunde göra för att bli bättre, var att åka med tekniskt bättre åkare. I stället för att vi matar varandra med samma åsikter, värderingar och förhållningssätt så utmanar vi varandra att bli bättre människor. Det är vad mina vänner gör för mig och jag hoppas verkligen att jag fyller samma funktion för dem.

Ni vet vilka ni är - kram på er!

Tills vi förlorar oss själva

Har ni hört talas om vargen och giraffen? Vargen har nära mellan mun och hjärta. Han talar innan han tänker. Anser att hans motgångar och problem beror på andra och skuldbelägger med nöje andra människor. Giraffen däremot har långt mellan hjärta och mun. Under den tiden som informationen hinner färdas från hjärtat till munnen har han hunnit begrunda och analysera. Han kan bli lika arg, frustrerad och ledsen som vargen. Men utgången av hans handlingar blir mycket mer positiva än vargens. Giraffen uppfattas som en person att lita på och som andra respekterar. Vargen vinner ingen respekt, snarare räds vi inför hans hot och maktbehov.

Att träffa en man är inte helt lätt har jag insett. Jag har blivit äldre, visare och inte riktigt lika snygg som förr. Dock har jag insett att det finns andra kvaliteter som är viktigare. Vackra människor finns det överallt. Men en person med hållbara kvaliteter är svår att hitta. Förr var jag rätt tacksam om någon ville ha mig och visade intresse. Nu då jag fått lite mer erfarenhet vet jag bättre och kan värdera mig själv lite högre. Kanske lite för högt.. Min kravlista på en perfekt man är så absurd att vem som helst kan se att den inte är realistisk.

Men hur höga krav kan vi då ha? Och hur låga? Vad ska vi stå ut med och hur mycket kan vi kompromissa innan vi förlorar oss själva? Jag kanske gav mig själv svaret där. Tills vi förlorar oss själva i relationen till en annan människa. Jag har vänner som varit i och befinner sig i destruktiva relationer. Jag själv har varit där vilket är allmänt känt efter att min dotters pappa visat rättegångsprotokoll som han beställt på eget initiativ, för halva Östersund. Tack för den - trampa lite mer på min integritet. Jag är rädd att vi tjejer/kvinnor sliter ut våra själar på män och relationer. Jag undrar om det kan vara en produkt av våra omhändertagande mödrar och att vi identifierar oss med dem. De som alltid ställt upp på sina män, städat, lagat mat, tagit hand om barn och jobbat. Jag tycker det är dags att vi slutar curla männen och ställer krav. Nu menar jag inte att alla män är curlade och misslyckade som pojkvänner och fäder. Den dagen vi inte säger att "min man är barnvakt" när någon frågar vart barnen är och "vad duktig han är som hjälper till hemma - min man däremot..." och då jag möter lika många pappor som mammor vid barnens klädhängare på dagis - då är jag ganska nöjd.

Min inledning kanske verkar något märklig. Men jag tycker att det är en intressant aspekt. Kanske är det så att dessa män som jag och mina vänner träffar är vargar. De har ingen självinsikt, de skuldbelägger och skyller ifrån sig. Och inget vettigt kommer ur dem för att de har hjärtat för nära munnen. Vi är fyra tjejer ur samma vänskapskrets och som har känt varandra nästan hela livet, som alla har träffat män som..hur ska jag uttrycka det..bristande insikt i hur vi bör bete oss mot dem vi lever med. Vi tjejer kommer alla från bra hem utan problem, i samma område, föräldrarna hänger ihop och har det bra på alla plan. Men vad hände med oss? Vart gick det fel? Vi kanske tror att alla män är lika snälla och fina som våra fäder. Jag vet faktiskt inte men hoppas på att vi kan göra bättre val gällande män i framtiden.

Stackars lilla mobbare

Det är alldeles för varm för att jag ska ha så mycket smart och genomtänkt att komma med. Jag har varit med tjejerna på stranden i dag. Det var ganskamycket folk. Bland annat fyra killar var av en hade någon skada, han gick lite konstigt men verkade helt klar i huvudet. De andrapojkarna var så elak mot honom. Han sa till och med ifrån och frågade varför de var så elaka mot honom då de vet att han inte kan simma lika bra som dem. Jag började fundera på mina egna barn. Jag har tänkt tanken att det skulle vara så hemsk om de blev mobbade. Frågan är om det inte skulle vara värre att ha ett barn som mobbar. Det visar trots allt på brist av empati och gott uppförande. Föräldrarna ska vara barnens förebilder, blir barnet en mobbare om de har en bra förebild i sin förälder? Jag vet inte - men jag hoppas verkligen att jag kan förmedla till mina barn hur man beter sig mot andra människor. Men framför allt att man visar respekt för människor med handikapp. Ett barn eller vuxen som mobbar måste trots allt må så dåligt och ha en så dålig självbild att man anser sig kunna sjunka så lågt att han/hon psykiskt eller kanske till och med fysiskt skadar en annan människa för att för ett kort ögonblick få känna sig lite bättre. Stackars den killen som inte fick ha en lika underbar sommardag som vi haft.