Glöm mig då jag är död

I dag tog vi en promenad till min farmor och farfars grav. Jag tycker att det är ganska mysigt att gå runt och kika på gravarna, lite absurt kanske, men det är något rogivande över en kyrkogård. Vid minneslunden på denna kyrkogård hade de gjort om lite och det var väldigt fint. Jag funderade över hur jag själv skulle vilja bli begravd. Och faktisk så spelar det mig absolut ingen som helst roll. jag är faktisk död. Så det är helt upp till mina närstående att avgöra vad de tycker är bäst. Jag har hört om folk som har krav på att begravas med kort på sin hund eller alla Beatles skivor han äger. Men varför göra någons bortgång jobbigare än vad den redan är för de närstående. Det är som om vi är så rädda att glömmas bort efter vår död att vi måste på något vis, genom en exempelvis en märkvärdig gravplats, se till att minnet av oss hålls levande. Men vad spelar det för roll. Och varför lämna de närstående med jobbet och det dåliga samvete som följer att ta hand om en grav, eller bristen på tid att vårda den.