Har ni tänkt på hur ni beter er?

Jag har haft en väldigt mysig kväll med Elisabeth. Jag kokade musslor och hon bjöd på de finaste muffins jag någonsin sett. Goda var de också. Vi pratade om hur vi uppfattar andra,hur andra uppfattar oss och hur vi själva tror att vi uppfattas. Jag har en bild av mig själv och instinktivt tror jag att alla uppfattar mig på samma sätt. Det är trots allt ens egen verklighet som är den riktiga. Men här tror jag att det är vår självinsikt som avgör hur korrekt vi uppfattas av andra. Blyghet kan uppfattas som arrogans. Osäkerhet kan uppfattas som stöddighet. Men är vi medvetna om vårt eget beteende så kan vi uppfattas på ett mer korrekt sätt. Har vi dessutom lite självinsikt förstår vi att ett överlägset beteende eller status skapande attribut inte ger en bättre bild av vilka vi är. Insidan bör stämma överens med utsidan. Frågan är bara hur vi kan komma till den förståelsen kring oss själva. Det bästa borde vara att lyssna till hur andra uppfattar oss. Men det är inte enkelt att få ett ärligt svar. Ingen närstående vill medvetet såra en annan människa även om det handlar om konstruktiv kritik i ett gott syfte. Kanske borde vi vara bättre på att ge varandra feedback. Samtidigt kanske våra närmaste relationer inte skulle må så bra av det. Tål att tänkas på. Eller så har jag en bra affärsidé här. Eller vad tror ni - skulle ni vilja veta hur ni uppfattas av andra? Eller är det bättre att inte veta?

Jag har i alla fall börjat fundera mycket mer över andra människor och deras beteende. Jag har en större förståelse i dag och stör mig inte lika mycket på de som beter sig märkligt. I stället funderar jag över varför de beter sig som de gör, och om jag verkligen uppfattar dem rätt. Men jag blir i vilket fall inte arg längre, utan tycker snarare synd om människor som har en otrevlig attityd eller märkligt beteende. Jag vet att det ligger något bakom som skapar beteendet och som jag inte avundas.

Jag såg en far vara så elak och arrogant mot sin son, som verkligen inte förtjänade det. Allt i han sätt talade om en människa i obalans med sitt inre. Allt från hans kroppsspråk, ansiktsutryck och ordval talade om det. I säkert en timme satt jag där och lyssnade på honom. Men som i en handvändning ändrades hans sätt då han sa adjö och faktisk kramade om sin son. Med ett ord och en handling visade han sin sårbarhet och att han älskar sin son. Han visade också att hans beteende till stor del är ett resultat av smärta och skuld. Förstår ni vad lite vi kommunicerar med ord? Förstår ni då också hur viktigt det är med självinsikt?