Nätterna är värst när själen lider

Nu blev det ett så där djupt ämne igen. Men jag sitter hemma i ett tyst hus med bara stereon på låg volym. Barnen sover och regnet smattrar mot rutan. Det går inte annat än att känna lite mellankolli. Någon sa en gång till mig "nätterna är värst då själen lider". De orden kom från en kille som jag uppfattade som en person som ständigt var hög på livet. Han levde ett liv som de flesta skulle avundas. Reste runt världen och gjorde det han tyckte bäst om. Jag såg honom i ett offentligt sammanhang för inte så länge sedan. Då uppfattade jag honom som en helt annan kille, eller man rättare sagt. Men han fascinerar mig. Han är en sådan person som man vill lära känna på riktigt därför att han måste ha så otroligt mycket intressant att säga. Det märkliga är att människor som har en rik och levande insida, också verkar ha svarta rum som, om du har tur, får se en skymt av. För även om de kan vara allt annat än positiva, tror jag att det är de som skapar en del av fascinationen. Så länge de platserna inte är destruktiva - tror jag att de kan generera en hel del kreativitet.