Uppe i det blå

I förrgår kväll hade jag lite svårt att sova - så jag låg nedbäddad i min säng bland fluffiga kuddar och mitt enorma täcke och kom in på en sådan tankebana som bara kan infinna sig vid en sådan tidpunkt. Egentligen handlade min första tanke om män, ja ni förstår efter förrgårdagens skammaraton i TV soffan efter ensam mamma söker. Jag tänkte på det att ett önskevärt drag hos en framtida eventuell partner skulle vara att han är smart och kan sätta mig lite på plats om ni förstår, jag vill ha lite motstånd. Sedan slog det mig, då jag faktiskt tänkte på en mycket mycket fin och god vän som jag har, att en jordnära människor är egentligen vad jag behöver. Är man som jag, ständigt med huvudet uppe bland molnen, så måste man ha en människa i närheten som står med fötterna på jorden, annars hamnar jag själv lätt uppe i det blå. Min vän Petra har den rollen. Och jag tror faktiskt att det är precis vad jag behöver. Det är egentligen fantastiskt att någon orkar lyssna på mig om och om och om igen. Det krävs en hel del tålamod och träning för att hänga med i resonemanget. Som jag skrivit tidigare, vänner är viktiga, de finns alltid där och känner en utan och innan.

Jag avslutar där och åker nu än en gång till Sundsvall