Stackars mig

Inför varje inlägg jag skrivit här på bloggen, har jag tänkt att jag måste försöka att skriva något roligt. Allt jag skriver är så allvarligt så ni måste tro att hela min vardag är ett enda svart tomrum. Men så är det absolut inte. Jag kan dock konstatera att jag inte är en vidare rolig person, i den meningen att jag inte är någon skämtare som håller låda på festen. Jag är snarare den som skriver rörande tal till 50 års festen eller bröllopet

Jag har i alla fall grund till det jag beskriver om mig själv. Jag har de senaste åren träffat en del komiker, bland annat Hasse Brontén, Tobias Persson och Mårten Andersson. Inte så att vi umgåtts, jag har pratat med dem vid olika tillställningar. Här följer en ekvation: komiker + humorbefriad = match. Två så olika personer borde klicka. Men nej, vi förstår inte alls varandra. Inte så att konstiga situationer uppstått - men vi försöker att kommunicera genom en osynlig vägg som filtrerar alla ord så att de faller platt ner på marken. Ett brus där budskapet inte kommer igenom hur vi än försöker. Det är ganska märkligt för jag är duktig på att konversera. Har anammat Karl Axel Karlfeldts "han talar med bönder på bönders vis och med lärda män på latin". Självklart med vetskap och insikt om att det i dag är 2009 och inte 1905. Det jag syftar på är att det går att anpassa sin konversation i form av ord och innehåll för att alla parter ska få ut så mycket som möjligt av samtalet.

Jag måste nog erkänna att jag är mer av en Lars Winnerbäck typ. Skillnaden mellan honom och mig är att han funnit det han gör så bra. Lars var sommarpratare i P1 förra året. Även den sommaren befann jag mig i mina föräldrars hus. Dagen var en av de sällsynta den sommaren. Vädret var riktigt fint och jag halvlåg på balkongen med en kopp kaffe i handen och lyssnade på P1. Då säger han ganska ordagrant "att vara Lars Winnerbäck är som att gå genom livet med en säck vemod slängd över axeln". Jag satte mig upp och kände att jag blev alldeles tom i huvudet - allt stannade liksom upp. Det var det mest depprimerande jag någonsin hört i hela mitt liv. Vilket lass att dra, stackars Lasse. Jag hoppas verkligen att jag inte uppfattas på det viset, stackars Angelica i så fall.