Tills vi förlorar oss själva

Har ni hört talas om vargen och giraffen? Vargen har nära mellan mun och hjärta. Han talar innan han tänker. Anser att hans motgångar och problem beror på andra och skuldbelägger med nöje andra människor. Giraffen däremot har långt mellan hjärta och mun. Under den tiden som informationen hinner färdas från hjärtat till munnen har han hunnit begrunda och analysera. Han kan bli lika arg, frustrerad och ledsen som vargen. Men utgången av hans handlingar blir mycket mer positiva än vargens. Giraffen uppfattas som en person att lita på och som andra respekterar. Vargen vinner ingen respekt, snarare räds vi inför hans hot och maktbehov.

Att träffa en man är inte helt lätt har jag insett. Jag har blivit äldre, visare och inte riktigt lika snygg som förr. Dock har jag insett att det finns andra kvaliteter som är viktigare. Vackra människor finns det överallt. Men en person med hållbara kvaliteter är svår att hitta. Förr var jag rätt tacksam om någon ville ha mig och visade intresse. Nu då jag fått lite mer erfarenhet vet jag bättre och kan värdera mig själv lite högre. Kanske lite för högt.. Min kravlista på en perfekt man är så absurd att vem som helst kan se att den inte är realistisk.

Men hur höga krav kan vi då ha? Och hur låga? Vad ska vi stå ut med och hur mycket kan vi kompromissa innan vi förlorar oss själva? Jag kanske gav mig själv svaret där. Tills vi förlorar oss själva i relationen till en annan människa. Jag har vänner som varit i och befinner sig i destruktiva relationer. Jag själv har varit där vilket är allmänt känt efter att min dotters pappa visat rättegångsprotokoll som han beställt på eget initiativ, för halva Östersund. Tack för den - trampa lite mer på min integritet. Jag är rädd att vi tjejer/kvinnor sliter ut våra själar på män och relationer. Jag undrar om det kan vara en produkt av våra omhändertagande mödrar och att vi identifierar oss med dem. De som alltid ställt upp på sina män, städat, lagat mat, tagit hand om barn och jobbat. Jag tycker det är dags att vi slutar curla männen och ställer krav. Nu menar jag inte att alla män är curlade och misslyckade som pojkvänner och fäder. Den dagen vi inte säger att "min man är barnvakt" när någon frågar vart barnen är och "vad duktig han är som hjälper till hemma - min man däremot..." och då jag möter lika många pappor som mammor vid barnens klädhängare på dagis - då är jag ganska nöjd.

Min inledning kanske verkar något märklig. Men jag tycker att det är en intressant aspekt. Kanske är det så att dessa män som jag och mina vänner träffar är vargar. De har ingen självinsikt, de skuldbelägger och skyller ifrån sig. Och inget vettigt kommer ur dem för att de har hjärtat för nära munnen. Vi är fyra tjejer ur samma vänskapskrets och som har känt varandra nästan hela livet, som alla har träffat män som..hur ska jag uttrycka det..bristande insikt i hur vi bör bete oss mot dem vi lever med. Vi tjejer kommer alla från bra hem utan problem, i samma område, föräldrarna hänger ihop och har det bra på alla plan. Men vad hände med oss? Vart gick det fel? Vi kanske tror att alla män är lika snälla och fina som våra fäder. Jag vet faktiskt inte men hoppas på att vi kan göra bättre val gällande män i framtiden.