2.27

Jag överlevde faktiskt skutskjutet. Ingen lysande tid då jag fegade lite. Men nu måste jag så klart åka nästa år och få en bättre tid. Vilket jag vet att jag får ganska lätt. Men det är roligt med sådana här saker, oavsett om det är skutskjutet (som är en störtloppstävling i Åre), vasaloppet, eller någon mara eller liknande så tror jag att delta i sådana utmaningar som kräver att vi utmanar våra gränser och rädslor kan utveckla oss som människor. Det här är säkert ingen nyhet för många - men det är det för mig. Frågan är bara om man någon gång blir nöjd eller om vi hela tiden kommer fortsätta att leta olika utmaningar? Jag kan tänka mig att det är upp till var och en hur vi förvaltar den där viljan och drivkraften och gör den till något drivande och kreativt och inte något destruktivt.

Jag kan säga att jag var så vansinnigt nervös innan start i lördags. Då vi gick från stendalsliften upp mot start var jag inte långt ifrån att svimma. Men väl i startfållan så kändes det faktiskt helt okej. Och då jag kört igenom loppet så kände jag mig ganska nöjd. Men det jag kände mig mindre nöjd med var att jag fegat och inte trodde riktigt att jag kunde. Det tar jag med mig till nästa gång - jag kan mer än jag tror!